Hade du bara varit lite bättre hade jag inte behövt oroa mig.
Vi skyller allting på dig. Allt som händer är ditt fel, vi hatar dig. Du är psykiskt sjuk. Men egentligen så är inte allt ditt fel, eller? Det kanske gör för ont för mig att inse. Jag kanske är för rädd för att inse vad som egentligen händer och vad som ska hända. Jag kanske är rädd för framtiden och vad som väntar. Jag sitter här nu men om några dagar befinner jag mig långt uppe i Sverige kanske. Det vet jag inte. Jag vet ingenting. Jag som gillar att planera känner mig helt vilse när det inte är jag som har kontrollen längre över vad som händer. En ny dag kommer, men samma bekymmer och problem uppstår. För första gången i mitt liv ber jag om hjälp. Och nu är det inte långt kvar, inte alls långt kvar. Det är 16 timmar kvar. Jag har 16 timmar kvar av att känna den där klumpen i halsen innan allting släpper.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar